Född till att föda

Vem bestämde att kvinnor inte kan föda barn?
Vem kom på den tanken. Jag skulle vilja prata med dig, ruska om dig och få dig att förstå hur fel du har.
Att föda barn är en av kvinnans viktigaste medfödda mänskliga funktioner. Det är inget hon behöver lära sig, det är inget vi behöver göra åt henne, det är inget vi skall ta ifrån henne. Men vi ska ha full respekt för att det är en krävande handling som berättigar att hon har vår fulla uppmärksamhet och stöd efter hennes individuella behov.

Samhället idag är inte konstruerat för att främja kvinnors naturliga förmåga att föda barn.
Det borde vara så självklart att en medfödd mänsklig funktion som vi haft under hela människans existens ska få fungera utifrån hur det va tänkt. När saker o ting går fel så ska vi med all vår kunskap hjäpa till där naturen inte förmår. Men grunden måste väl ändå vara att främja kvinnans förmåga och inte tvärtom.

I dagens vård av födande har vi förlorat fokus. Istället för att tro kvinnors förmåga så litar vi på maskiner och mediciner.
en ctg maskin uppkopplad till en dator eller på pappersremsa blir viktigare än en barnmorskas händer och öron.

För mig så ofattbart att jag vill skrika rätt ut... Men ser ni inte. ???

Vem är det som föder, kvinnan eller maskinen? När våra ögon, öron och händer släpper kvinnan och riktas mot maskinen, benstöden, medicinerna, då tappar vi fokus.

Se den födande framför maskinen och låt henne ta den främsta plats i födandet som hon förtjänar.
När något avviker kan man sedan ta till den kunskap vi har för att främja födandet. Inte tvärtom.

Större enhet ger fler stora bristningar

Titta på den här bilden. Notera vilket sjukhus som har flest stora bristningar och vilket som har minst. 

Sen berättar jag för er att det sjukhus som enskilt handlägger allra flest förlossningar per år är Sös. På andra plats kommer Danderyd. 

I mitten med snarlik mängd födslar kommer Solna Stockholm och Huddinge. 

Minst antal har Södertälje. 

I perspektiv kan även sättas förlossningen i Norska Kristiansand som jag själv hade äran att arbeta för förra veckan. 

Ca 40 födslar per vecka och 1.2% stora bristningar. 

Alla är välkomna att dra sina egna slutsatser, men jag tycker statistiken inte kan bli mer tydlig. Små enheter med närvarande Barnmorska har bättre resultat. 

Efter att Södra BB och BB Sophia stängts då ökar nu varje enhet och blir större. 

Vad kommer hända med bristningsstatestiken? 

När skall kvinnors hälsa prioriteras? 

En hänvisning - flera platser back

I Dn den 30/5 kan man läsa om en mamma som tvingades föda sitt 4e barn på annan ort. När 4e barnet ville möta världen tidigare än beräknat fanns inga platser i Stockholm, efter 64 timmar blev det akut kejsarsnitt i Eskilstuna pga platsbrist. Ingen neoplats fanns.
Detta redan innan Bb Sophia hade stängt.

Det händer oftare än vad som syns i media att mammor hänvisas eller får vänta för länge hemma, att inget sjukhus kan ta emot, alla syns inte i media.
Vi som arbetar inom förlossningsvården ser detta och möts allt för ofta av att inte kunna ge det stöd vi önskar.

Vad som inte syns i Media är hur verkligheten ser ut när EN mamma hänvisas utanför länet.
Vi barnmorskor är nämligen fantastiska på att trolla med knäna. Det har vi många års erfarenhet av.
Vi tar in en födande till fast alla barnmorskor egentligen är upptagna, finns det bara ett rum.... Så får någon springa lite fortare.
Finns det ingen rum... Så kan man ibland ändå inte hänvisa en kvinna, tiden finns inte, hon kommer inte hinna fram och man tar in på en koll bara för o ha hoppet kvar om att hon inte är igång tillräckligt och att hon ska klara en resa till annan förlossning eller att en plats magiskt ska dyka uppen nyförlöst kunna flyttas på lite snabbare och ett rum expresstädas. Barn föds ibland tyvärr på platser under oplanerade förhållanden. I bilen på vägen in, på parkeringsplatsen, i hissen, i väntrummet, i mottagnings/undersökningsrummet, på chefens kontor, i kopieringsrummet... Nöden har ingen lag när barn vill ut. Då drar vi på oss ett par handskar och försöker hjälpa till där vi står.
Det syns inte i statistiken, alla dessa barn ser ut som om dom fötts tryggt på sjukhus så länge moderkakan kommit på sjukhuset. Men alla vi barnmorskor har själva varit med eller vet om födslar som varit oplanerat utanför förlossningsrummet, för det fanns inget alternativ.
Det är till denna extrema nivå det kan drivas inom Stockholms län innan en kvinna hänvisas utanför länsgränsen. Så när EN kvinna hänvisas utanför länet, då är det stor risk att det brinner i Stockholms förlossningsvård och fältsjukvård pågår. Trygghet och Säkerhet har kastats överbord tillsammans med raster, toabesök, reflektion och lugn. Istället har stressen klättrat över relingen tillsammans med magsår, huvudvärk, sömnlöshet, kissnödighet, hunger, oro och värk.

Som barnmorska känns det som en katastrof var gång en kvinna inte får föda sitt barn säkert och med trygg känsla.
Så till den grad att jag för stunden lämnat min barndomsdröm i Sverige. Jag känner att jag inte längre vill stå för den vård vi bedriver och min egen hälsa håller just nu inte för den arbetsmiljön.
För hur mycket jag än älskar att vara barnmorska så är det ett yrke och min egen hälsa och familj måste komma först.

Lösningen har blivit att jag nu liksom de födande mammorna får pendla, om än lite längre.
Jag tar flyget över till Norge.
Där möts jag av tron på kvinnors kraft, att man står upp för att bevara det naturliga utan onödiga ingrep, en arbetsmiljö som håller, det strävas efter one to one care med närvaro, att föda i vatten är inget konstigt och där ses det som självklart att jag ska hinna både äta och kissa under mitt arbetspass. Jordmors hantverk får utvecklas i samklang med evidensen. Jag känner hur jag får öppna min arbetsväska av verktyg med andning, akupunktur, närvaro, trygghet och kärleken till hantverket.
I gengäld ser jag tryggheten i familjens ögon under deras viktigaste ögonblick i livet.

Nya steg i arbetslivet förtjänar en ny skylt

Mina dagar som Barnmorska i Sverige blev inte som jag trott. 

Som Barnmorska på Södra BB öppnade sig en ny fantastisk värld.

När jag väl öppnat dörren känner jag att det blev svårt att gå till landstinget regi. Särskilt den här sommaren ...

Så med spända nyfikna steg vänder jag mig nu till vår granne Norge.

Nya steg som sig bör ska firas. Det gör jag genom att beställa en ny fin skylt från Skyltmax. http://skyltmax.se

Ska nog spana på ett par skor också ;)

Glädjekalkyler i luftslottet

Vem tar ansvar när vården inte längre håller.
Med vems rätt planerar man för en vård som få vågar tro på håller?
Är det inte att offra kvinnor och nyföddas hälsa och spela med liv som insats att bygga dessa glädjekalkyler?
Om man gick till banken med dylika kalkyler skulle dom snabbt visa på dörren.
När kommer ett ansvarsfullt styre av förlossningsvården?

Låt mig ta ett väldigt konkret exempel.

Södersjukhuset.
Tidigare bestod det av Sös förlossning och Södra bb.
2015 var antalet födslar 7042 , varav ca 1400 på Södra bb
Södra Bb är nu nedlagt och merparten av dess 52 barnmorskor utflugna.
Tar man bort Södra Bb´s 1400 födslar återstår 5642födslar. dvs 108/v eller 15/dygn.

Bb Sophia har nu stängt och födslar skall omfördelas. Planen är att Södersjukhuset nu skall handlägga 180 födslar i veckan eller drygt 25/ dygn.

Det var tufft när det handlade om 15 födslar/dygn, det var hänvisningar till andra sjukhus. Personalen slet, lokalerna är sedan länge utdömda.
Nu har Södra Bb lagts ner, personaltappet är enormt och en renovering pågår.
Då sker en ökning med 10 födslar/ dygn.

Vem tar ansvaret?

Bakvänt system främjar en sjuk vård.

I dagsläget är vårdens utformning och ersättning utformad på ett sådant sätt att det både ger och lönar sig med komplikationer.

-Vad??? Menar du allvar?

Låt mig utveckla.

Utformningen av stora sjukhus gör att onödiga medicinska ingrepp ökar.
Den som är utbildad och proffs på att bistå den friska normala födseln är Barnmorskan.
Den som är utbildad och proffs på sjukdomar och komplikationer är Läkaren.
Borde då inte vården fungera så? Var och en handlägger sitt specialistområde och tar hjälp av varandra?
I den bästa av världar finns ett symbiotiskt förhållande mellan professionerna där man samarbetar. Barnmorskan handlägger det friska och kallar in läkaren vid behov och läkarna kan koncentrera sin tid till kvinnor med utökade medicinska behov.

Tyvärr fungerar inte verkligheten riktigt så.
När det friska och det sjuka blandas på en och samma avdelning tenderar vården att likriktas för alla.
Friskt behandlas som sjukt och sjukt förlorar den tid som resursslösande ägnas det egentligen friska.
En förlust för alla inblandade, patienter, personal och samhällsekonomiskt.

När Södra BB nu är nedlagt och BB Sophia snart nu stänger ökar trycket på övriga kliniker.
Fler kvinnor föder på färre kliniker. Klinikerna blir större, trycket ökar även om rummen inte är fler.
Personalen springer fortare samtidigt som klinikerna hoppas att personalgrupperna skall kunna ökas.
Det talas om att främja en jämlik vård.
Det kan låta fint att erbjuda alla kvinnor samma vård. Men är det jämlikt?
Är det jämlikt om en frisk kvinna erbjuds vård hon inte behöver eller att en sjuk kvinna får vänta längre på sin vård än nödvändigt?
Jämlik vård är när alla kan ges det dom behöver.

Ersättningssystemet gynnar medicinska risker och komplicerad medicinsk vård.
I dagsläget får sjukhusen en högre ersättning för ingrepp som tex kejsarsnitt medans en frisk okomplicerad vård inte ger samma klirr i kassan.
Därför lönar det sig inte för sjukhusen att bedriva småskalig vård av normala friska födslar. Det lönar sig för samhället, för individen, ja för oss alla skattebetalare och invånare. Färre medicinska ingrepp, friska mammor och barn, mindre sjukskrivningar, mindre förlossningsdepressioner...
Men inte för sjukhusen.

Dagens utformning och ersättning motverkar individens behov i födslorummet.

Vad som behövs för att möta var individs enskilda behov är:

1. Mindre och fler enheter inom varje sjukhus med individanpassad vård på rätt nivå.
2. Skilj friska och sjuka kvinnor åt för allas bästa.
3. Gör om förlossningspengen, det ska inte löna sig att medikalisera frisk vård.

Våra sjukhus är omoderna. De gynnar en sjuk vård istället för en individbaserad frisk vård.
I större och större enheter förloras individperspektivet för såväl patient som personal.
Något måste ske, och det räcker inte längre att laga och lappa. Det måste göras om i grunden.
Ett övergripande politiskt beslut om vilken vård vi alla behöver och vill ha måste tas.
Sjukhusen behöver ha flera mindre enheter inom varje klinik inte färre och större enheter.
Vård behöver för allas säkerhet och trygghet bedrivas på rätt nivå. Att ge högspecialiserad vård till friska födande kvinnor är lika fel som om vi använde oss av akutsjukhusets fulla resurser vid fästingvaccinationer. Rätt vård på rätt nivå gynnar alla.

Politiker, var är ni?
Så länge sjukhusen tjänar ekonomiskt på stora enheter där det sjuka ger klirr i kassan kommer kostnaderna för sjukhusvården att skena iväg precis som ohälsotalen.
Något måste hända nu. Det behövs förändringar som gynnar främjandet av det friska istället för det sjuka.

Lyssna till oss på golvet. Lyssna till föräldrarna.
Låt oss arbeta för en frisk hälsosam vård för alla.

En barnmorska säger farväl

 10 pass kvar som Barnmorska i Svenska vården. 

Min barndomsdröm var att bli barnmorska. Det är världens häftigaste arbete. 

Men nu förlorar jag en bit av min identitet. 

För att jag ska kunna göra ett bra och säkert arbete vill jag vara närvarande både fysiskt och mentalt för en kvinna när hon föder barn. 

Nuvarande förutsättningar försämras snabbt, fler födande på färre och större enheter ökar stressen. 

Jag väljer nu att kliva åt sidan. Bort från det luftslott som politiker och ansvariga bygger. Bort från löften på papper som tyvärr blir svåra eller omöjliga att uppfylla i verkligheten. 

Den enskilda viktigaste faktorn för en trygg födsel är en närvarande barnmorska. När jag inte kan närvara tillräckligt känner jag att min möjlighet att utföra mitt arbete tryggt och säkert tas ifrån mig.  

Jag känner att jag inte längre kan stå för vart vården av födande är påväg. Hellre än att jag bidrar till förfallet så tar jag med stor sorg farväl. 

Jag liksom mina kollegor får inte strejka. Jag har skrikigt mig hes, protesterat, skrivit.. När inget hjälper har jag bara en väg kvar att gå. 

Jag röstar med mina fötter, lämnar det jag inte kan stå för och hoppas att protesterna en dag kan nå fram så jag kan våga återvända.