När min fina fantastiska arbetsplats Södra BB stängde klampade vården rätt över mitt ömma barnmorskehjärta med stora spikskor.
Jag frågade mig själv. Vill jag ens arbeta som barnmorska?
Vill jag stå och kämpa en kamp jag aldrig tycks kunna vinna? Vill jag slåss för att sätta kvinnans behov främst, låta evidensen få utvecklas och för rätten till säkra och trygga födslar för kvinnor och drägliga arbetsförhållanden för personalen.
Att jag ville, det visste jag, men orkar och kan jag?
Som mor kommer alltid mina barn främst och yrkets krock med min familjs vardag blev mer och mer påtaglig.
Med tungt hjärta lämnade jag den svenska vården. Förvirrad, ledsen, besviken och med ett trasigt barnmorskehjärta.
Mina vingar bar mig till Norge.
Med öppen famn välkomnades jag i Kristiansand, Arendal, Akershus och Kalnes.
Steg för steg, vakt efter vakt... ett vänligt ord, en närvarande stödjande kollega, reflektion, nya kunskaper, nya erfarenheter och så oändligt mycket glädje, ro och fina kvinnor, barn, partner och vackra födslar både på land och i vatten har sakta svept runt mitt hjärta som ett mjukt plåster.
Tron till födandet återvänder.
Mitt trasiga barnmorskehjärta blir kanske sig aldrig likt, men en varm filt av jordmor runt hjärtat gör att jag håller och ändå har en liten önskan om att få arbeta även i Sverige.
Men var? hur?
Jag vill kämpa vidare för det jag tror på. Alla kvinnors rätt att föda både säkert och tryggt. Hur vet jag inte. Jag bara hoppas jag hittar min egen väg för det jag tror på. Kanske är det som barnmorska, kanske som något helt annat?
Målet står kvar. I hjärtat är och kommer jag alltid vara Barnmorska/Jordmor och vilja arbeta för kvinnors rätt till säkerhet och tryggghet. Men hur.... tiden får guida mig, väntar och spanar efter nästa dörr som öppnar sig.
