När är botten nådd?

2013 satt jag på parkeringen utanför mitt arbete på förlossningen och grät.
Ingen lunchrast, ingen toapause, sprungit som en tok men kände ändå att jag inte räckte till.
Tårar av sorg, frustration, otillräcklighet, rädsla över att något allvarlig skulle inträffa. Tårar av oro över hur luttrade erfarna kollegor skulle se på mig som inte pallade. Drog jag inte min vikt? Gjorde jag inte min del? Jag skämdes.
Barnmorskeupproret med fantastiska inspirerande kollegor i spetsen skrek på muren, det är nog! Själv försökte jag hänga med, göra mitt bästa samtidigt som jag bara försökte överleva.
Året var även det då min lön som barnmorska sattes. Då jag fick mitt värde i lönekuvertet efter 5 års högskolestudier, dubbla legitimationer, kandidat och magisterexamen, status som specialist, vad var jag värd? 75% tjänst, allt annat var omöjlig, övermänskligt fick jag höra, ingen klarar det i det här tempot, särskilt om man har barn. 75% och ändå satt jag utanför i bilen och grät och undrade varför jag inte räckte till. 24 000 före skatt fick jag för mina tårar. Nu 2016 tog jag farväl av den svenska vården och för mina 75%  fanns fortfarande 24 000 före skatt.
Lönen till trots kämpar kvinnor vidare i vården, tror, hoppas, kämpar. Att ge upp är inte ett alternativ. När man arbetar med livets början som ibland spatserar på en skör tråd kan man inte som person låta "ge upp" finnas på menyn. Liv, hälsa och säkerhet måste komma först hur omöjligt det ibland ter sig. Då kan man inte ge upp. Kampen fortsätter, själv knyter jag näven i fickan när tårarna kommit ut på parkeringsplatsen. Tänker ge inte upp, samtidigt vet jag. Botten är inte nådd.

2014 desperat går kampen vidare. Vill tro på en framtid med positiv spiral. BB Sophia har kommit som ett hopp, en ny klinik, avlastning, utveckling. Glädjen skall snart bli illa behandlad i media. Barnmorskebristen består. 80 barnmorskor saknas bara i Stockholm
Varför går det inte framåt? tårarna på parkeringen består. Jag är på mitt tredje vikariat på samma klinik och kämpar för att få fast anställning. Personalbristen är ett faktum men ändå finns inga fasta tjänster. Varför är inte jag värd något? Samma dag som jag skall gå på mina semester lyckas jag äntligen haffa chefen i korridoren, jag har redan bytt om efter dagens pass och står med jackan i hand, minuter från semestern. En stressad chef ger mig ett minutakort möte där i korridoren bland kollegor och patienter på en träsoffa utanför expeditionen. Åter igen, inga besked. Jag går med tårarna till bilen. Känner mig värdelös, osedd. Jag behövs, men ingen fast tjänst. jag får åter igen vänta till hösten.
Orken rinner av mig. Jag vill inte längre. Semesterveckorna går förbi i ett töcken, när sista veckan står för dörren inser min man att det inte håller längre. Han frågar rätt ut, vad vill du, vad behöver du?
Jag vet inte, jag vill fly, bara försvinna en stund och tänka. Men gör det då, får jag till svar. Och precis det gör jag. Jag lyfter telefonen och i andra änden finns Norge. Två dar senare sitter jag som sykepleier på Ahus. Det gör ont i hela mig. Mellan arbetspassen gråter jag, sover, gråter och gråter. tårarna tar aldrig slut. Jag trivs i Norge, möts av glädje, kramar, positiva tillrop. Hinner med vad jag förväntas göra och lite till. Kan hämta en extra kudde till någon som behöver, ge en varm hand och några stöttande ord till den som känner sig ensam. Äter en nattmacka tillsammans med en kollega, skrattar och mår bra under mitt arbetspass. Men emellan kommer sorgen över hur misslyckad jag känner mig i den svenska vården. Jag fattar ett beslut. Vill dom inte ha mig mer än såhär så ska dom inte heller få ha mig kvar. Jag ska vidare, vart vet jag inte, men jag ska vidare. Det första jag gör när jag kommer tillbaka är att säga upp mig. Jag vet ännu inte vart, jag vet bara att jag känner ett skrikande behov av att få känna att jag har ett värde och känna mig uppskattad, att jag håller, att jag kan. Just nu bryts jag ner bit för bit. Jag måste få börja byggas upp igen.
Chefen förstår inte, säger att jag som är så uppskattad, så många kollegor som tycker så mycket om mig, så många föräldrapar som varit så lyckliga som fått mig. Jag har så fin statestik, alla är så nöjda och tycker så mycket om mig, visst går det o skaka fram en tjänst om jag bara väntar lite till.
Men det handlar inte längre om det. Jag kan inte ens få fram orden och förklara hur nedbruten jag känner mig. Hur sårad, ledsen, skadad. Mitt förtroende är som bortblåst. Jag älskar de födande oändligt, älskar mina kollegor, men avskyr vad vården gör med mig som anställd. Jag måste få börja känna hopp igen. Botten är inte nådd.

2015 som en lysande välsignelse öppnar Södra BB sin famn.
Jag smyger in innanför dörrarna som en skadeskjuten kråka. Ber om ursäkt för min existens och vågar inte tro att just jag ska få äran att arbeta här. Det mottagande jag får är omvälvande. Det känns som en varm familjs kram att få komma till varje pass. Jag sätter mig på soffan, den gröna på expeditionen och bara observerar. Ser glädjen, tryggheten, lugnet, tystnaden. Jag kan inte förstå. Misstolka mig inte. Jag älskar alla underbara kollegor jag haft vid min tidigare arbetsplats. Dom ligger mig varmt om hjärtat och jag saknar dom så in i bängen. Jag tänker ofta att jag skulle vilja tillbaka bara för att ge många av dom en varm kram o få prata med dom, skratta. för vi hade det fantastiskt bra när det var bra. Men arbetssituationen var något annat. Hur den är nu vet jag inte. Jag vet bara att där och då behövde jag komma ifrån.
Sakta vågar jag nu ta plats i Södra BB´s lugn, bjuda på mig själv och vågar tro på att det finns hopp. Jag känner hur jag steg för steg vågar börja en läkeprocess. Men säg den glädjen som varar. Årets julklapp kom som en isande storm. Södra BB ska stängas och inom kort står det klart att vi inte är ensamma. Även BB Sophia läggs ner.

2016 åter igen förlorar jag fästet.
Min dröm redan som barn var att stödja och hjälpa kvinnor och barn. Kampen och drömmen består men jag vet inte längre hur. Processen går fort, snabbare än jag kunde anat. Före sommaren är kommen redan i April och Maj stängs först Södra BB och Därefter BB Sophia. För en förlossningsvård i kris där vården går på knäna är det ett dråpslag när 5000 platser försvinner före sommaren.
Själv sörjer jag, tårarna rullar igen. Södra BB begravs.
Vart ska jag nu arbeta? Jag erbjuds som alla andra att bli kvar på sös. Men det känns inte rimligt. Jag vill fly. Vill inte längre.
Låt mig bara arbeta med kvinnorna och hjälpa dom, bistå dom att föda på sina villkor. Jag vill inte förlösa, jag vill bistå födslar. Jag vill bara få arbeta. Inte kämpa för min existens, inte kämpa för att någon ska tycka om mig nog att vilja anställa mig. Jag vill inte kämpa mer för mig. Jag vill kämpa för kvinnors rätt att föda tryggt och säkert, jag vill utvecklas, lära mig. Men det går inte när jag fortsätter trampa vatten för att överleva.
Åter igen lyfter jag luren, på andra sidan linjen svarar Norge och öppnar sin varma famn. Välkommen!
Den här gången börjar resan i Maj månad. Redan innan sommaren. Jag vågar helt enkelt inte vara kvar i den svenska vården.
Jag omfamnar möjligheten att få bli Jordmor i Norge.
Det som fick mig att fatta beslutet var min egen då 12åriga dotter.
-Mamma, du är inte ens här när du är här längre...
Mitt 12 åriga barn ser hur dåligt jag mår, min 12åriga dotter säger till mig, Mamma åk till Norge igen. Du är mycket gladare då.
Mitt eget barn vill inte längre att mamma arbetar i Sverige, för det innebär att hon förlorar sin mamma. Mitt eget barn vill att jag åker bort så hon kan få behålla mig.
Jag tar beslutet och åker. Visst smärtar det när jag är iväg från barnen. Men det är nog ett av de bästa besluten jag någonsin fattat.
det har varit en läkande period. Glädjen över födandet återvänder. Glädjen i att arbeta. Att kunna gå till sitt arbete med lätta steg och fundera på vad som möter. Att ha orken, energin och glädjen att vilja utvecklas och lära mig mer. Att komma hem med öppen famn till mina egna barn och vilja och ha orken att umgås med dom.
Det kan inte beskrivas i ord.
Jag må ha lämnat den svenska vården, fast det känns mer som den svenska vården svek mig. Men kampen för kvinnors vård kommer jag aldrig lämna. Att lämna den svenska vården blev för mig ett sätt att fortsätta orka föra en kamp för alla kvinnors rätt att föda.
Allt till trots skall jag villigt erkänna att jag saknar den svenska vården. Jag saknar mina kollegor, jag saknar dom födande, att finnas i sammanhanget. Varje vecka tänker jag tanken, lyft bara luren, be om en tjänst igen. Skulle dom välkomna mig? Vill dom ha mig? Tankarna snurrar på en sekund igen och jag inser att det kanske är för tidigt. Kanske har jag skrivit för mycket offentligt för att någon chef skall vilja ha mig.
Jag är inte en bekväm anställd som stryker medhårs och anpassar mig i ledet.
Jag är tvärtom ganska obekväm, håller mig uppdaterad, protesterar, kräver och förväntar mig utveckling.
I Norge har jag under denna korta tid fått fantastiska ögonöppnare inom arbetet med att motverka bristningar. Hur skulle jag kunna gå tillbaka till den svenska vården och inte ta med mig det. Jag vill inte stanna här och nu. Jag vill lära mig mer. Jag vill utvecklas. Egentligen vill jag nog forska också. Vi får se vad framtiden bär, men den måste innehålla utveckling.
Därför smärtar det mig enormt när jag nu i dagarna läser den ena katastrofala artikeln efter den andra.
Igår skrev Eva Francell en krönika på Aftonbladet Födande kvinnor är ingen boskap. En fruktansvärd verklighet där vi inte ens har kapacitet inom Sveriges gränser. Faktum är att jag själv fått uppleva det med egna ögon i Norge när jag som svensk jordmor i Norge fått bistå Svensk kvinna som åker över gränsen för o föda i Norge. Att kvinnor ens skall ställas inför det valet, att inte se det som rimligt att föda i sitt eget land.
Jenna Sandelin från Bålstad fick föda sina tvillingar i Finland. Dom fick ta ambulansflyget när det var dags. En fruktansvärd upplevelse för en familj i kris. Detta beroende på att vi i Sverige saknar främst personal. Faktum är att Sverige har lägst antal vårdplatser i Europa. Nu i December stod 1506 sängar tomma för att vi inte har personal. 46 000, ja ni läste rätt 46 000 sjuksköterskor anges av Eva Francell i krönikan ovan ha valt att lämna sitt yrke.
Styrande i landet försöker lösa en brist på 46 000 som flytt med att öka andelen utbildningsplatser.
Ett vansinne så stort så det förslår. Man kan inte fylla ett hål med ett nytt hål.
Man kan inte utbilda fler när man har en massflykt av personal från vården. Man måste börja uppskatta och värdera den personal man har. Man måste täta hålet i båtens skrov innan man sätter fler människor i båten.
Idag kommer nästa artikel. Ks i stabsläge. Både Karolinska sjukhuset i Solna och i Huddinge. Väntetid på akuten för inläggning, ett dygn.
Vi står på sista dagarna på år 2016. Alla styrande i vårt avlånga land. Hur långt till skall vi sjunka? när är det nog?
När är botten nådd?

Kaoset fortsätter i förlossningsvården

Nej, någon fråga om kvinnans orgasm har Ella Bohlin inte besvarat. Vare sig här, på facebook eller twitter. Kanske är frågan för ekivok? Men arbetar man med kvinnosjukvård måste man våga ta i alla dess frågor. Jag vill hävda att det är en fråga som rör hela befolkningen och inget man kan skygga inför.

För drygt 10 månader sedan skrev jag en artikel om det luftslott kvinnor förväntas föda i och oron för att politiker inte till fullo förstår vidden av problemen.
Klinikerna är i desperat behov av mera resurser och det nu. Barnmorskor måste få förutsättningarna att ge den goda vård vi alla önskar.

Den fick till och med svar av Ella som hävdade att den mörka bild som målades upp inte stämmer.
Att vården var trygg och bra. Att hon inte känner igen sig i bilden av vården som målades upp. att nio av tio kvinnor fick föda på den klink som önskades och att hänvisningar minskat med 20% föregående år.
Vården hade inte alls slaktats utan att man gjort mer satsningar än någonsin tidigare. Målet var att St göran skulle stå klart 2018 och planering för andra enheter redan var igång.

Vad har då hänt, hur gick det med sommaren. Var det ett luftslott?
Vi vet att Södra BB som bistod ca 1400 födslar och BB Sophia som bistod ca 3500 födslar/ år stängde före sommaren. Nästan 5000 platser back.
Alla andra kliniker fick då i uppdrag att utöka och täcka upp. Barnmorskors situation blev än mer pressad. Sedan i maj månad när jag själv klev av har ett 20-tal barnmorskor nya som erfarna kontaktat mig och i mer och mer desperat ton frågat. Vad ska jag göra? Det går inte längre, ska min karriär sluta såhär? Ska det hända något för att jag inte hinner med? Lika tragiskt var gång man bevittnar hur en kär tidigare kollega närmar sig den beryktade väggen med stormsteg, utan möjlighet att bromsa. Piskan att klara den allt högre belastningen är omänsklig. Barnmorskans yrke handlar om att låta nya liv komma tryggt och säkert till världen för mor och barn. Det händer dock att vi måste balansera på den tunna linjen mellan liv och död när komplikationer tillstöter. Då behövs vårt fulla fokus, misslyckande är inte ett alternativ. Vi måste få närvara för att kunna göra ett säkert och tryggt arbete. Vi kan inte arbeta säkert i rum nr 17 om vår närvaro krävs på rum nummer 12 och 3. Det säger sig självt. Piloter flyger inte två plan, kirurger opererar inte två patienter, chauffören kör inte två bilar.
En barnmorska kan inte bistå en kvinna som föder på ett rum samtidigt som hon suturerar ett underliv på ett annat och stoppar en blödning på ett tredje.

Vården måste få mer resurser. Våra verktyg är våra händer, vår närvaro.

Inte heller sker framsteg alltid genom nybyggen.
Nya KS har till exempel inte kunnat öppna då det skulle innebära en minskning av platserna från 10 föderum, 26 eftervårdsplatser och 8 antenatalplatser till en enhet med totalt 24 rum. Kanske man borde prioriterat vården framför konsten? Vågar jag ens tänka på vad alla de pengarna kunnat gått till? Lämnar det sidospåret, åter till sommaren.

Hänvisningarna som Ella pekade på hade minskat med 20% har nu istället ökat med 108% och kaoset fortsätter. Vi har en sommarsituation året om. Vårdval är inte längre värt sitt namn. Ett listningstak infördes vilket innebar att kvinnor inte fick välja vilket sjukhus de önskade föda på. Man formulerar om och säger nu att 9 av 10 får föda där dom är listade. Men något val handlar det inte om och man tar inte heller med i beräkningen att det varit omöjligt att hänvisa till annat sjukhus då alla är fulla. Kvinnor har därför tvingats föda på intagningsrum och kontor. Kvinnor hålls hemma längre än rimligt. Olyckor har skett. Skador har inträffat.

Att föda barn börjar likna en extremsport där utfallet med viktigaste faktor en närvarande barnmorska, avgörs av metoder som borde stå under lotteriinspektionens överinseende.
Jag kan inte kalla det vare sig säkert eller tryggt för vare sig blivande föräldrar eller barnmorskor.

I mina ögon har bilden som befarades besannats. St göran har skjutits upp ytterligare två år och anges nu som möjlig först 2020. Vi har ännu inte fått se några klara besked, kommer det ens vara klart 2021 eller kommer det åter skjutas upp?

10 månader är kanske inte en lång tid när nya förlossningar måste komma fram, men det är en väldigt lång tid om man är gravid och behöver få föda.
Knip kvinnor, jag kan inte rekommendera att ens bli gravid, för luftslott är fortfarande svåra att föda i.

Ella, kan vi tala om en kvinnas orgasm?

Nyss hemkommen efter ett möte med Barnmorskeförbundet där Ella Bohlin bjudits in och presenterar planen för framtidens förlossningsvård.
Jag vill känna hopp och tilltro, men är mer orolig.
I grund och botten vill jag verkligen tro att du vill väl Ella, att du vill göra något gott för födande kvinnor. Men när jag för tredje gången ser i skrift och hör dig säga ordet Effektivisering så vill jag ta fram den största rödpennan jag har och när bilden på planerad utökning av nuvarande enheter till groteskt stora pansarfordon visas så vill jag gråta.
Planen på större enheter och effektivisering går stick i stäv med evidensen.
Bristningstalen går upp, kvinnors gynekologiska och sexuella framtida hälsa offras på ekonomins högaltare.

Låt mig förklara.
Låt mig berätta om kvinnans orgasm.
Många suktar efter den ett helt liv.
Kvinnans orgasm sker inte på beställning.
Först när hon i mörkrets skydd i en älskandes famn ges tid och hängiven het kärlek, då kan magi ske när hon får känna att hon är trygg, älskad och tillåts älska.
Kvinnor styrs starkt av hormoner, bland annat Oxytocin.
Det är vårt må bra hormon, vårt lugn o ro hormon, vårt kärlekshormon. Utan det skulle troligen mänskligheten helt gått under för länge sedan.
Oxytocin trivs och frodas när vi mår bra, i mörkret, i trygghet, i tilltro, av kramar, av kyssar och kärlek.
Oxytocin har några effektiva fiender. Dom heter stress, ljus och rädsla.
En kvinna älskar, hon lyssnar och litar på sin kropp och ger sig hän.
Mitt i akten förväntas hon avbryta för att ta sig till sjukhuset.
Efter en lång väntan är det dags, kanske har hon fått ringa flera gånger, fortsätta älska, avbryta, ringa igen och be om råd, får jag komma in?
Inne på det stora sjukhuset möter hon för henne okända personer som gör flera kontroller, det gör ont och snart ska dom be henne klä av sig så dom kan föra in sina fingrar och känna hur redo hon är.
En infart sätts, ljuset tänds, kvinnan övervakas. Personal går in och ut i rummet, det kommer ny personal, nya ansikten, nya namn. Varje undersökning förs in i ett schema, går det lagom fort? Får hon orgasm snart nog, annars blir det dropp.

Varför skriver jag om kvinnans orgasm när hon föder?
Jo det är samma hormon!
Vårt kärlekshormon, styr värkarbetet. Samma sak som främjar en orgasm främjar ett värkarbete. Samma sak som hindrar en kvinna att få orgasm hämmar en kvinnas värkarbete. Trygghet och kyssar ger starkare värkar. Stress, ljus, förflyttning, personalbyte och oro, hämmar värkarbetet.

Oxytocin, vårt livsviktiga hormon måste få rätt förutsättningar för att kvinnor skall kunna föda tryggt och säkert.

Att då tala om effektivisera är som att försöka effektivisera en kvinnas orgasm.
Att bygga ut större enheter tvärt emot evidensen bäddar för mer komplicerade födslar.
Egentligen borde det finnas ett tak på hur stor man får göra en enhet. Det vore att arbeta med evidensen.

Med studier och fakta som grund, låt oss hitta en väg att omsätta det i praktiken.
Jag är övertygad om att ett arbete med evidensen med närvarande barnmorska skulle leda till en avsevärd minskning av kostnader relaterad till födsel. Färre sjukskrivna barnmorskor, färre sugklockor, färre kejsarsnitt, färre stora blödningar, färre stora bristningar, färre medtagna barn, färre vårddygn, färre amningsproblem, färre depressioner, färre långtidssjukskrivna, färre förlossningsrädda....

Ella. Jag vill att du kämpar med oss, jag vill att du hittar passionen för varje kvinnas rätt till en trygg födsel med en närvarande barnmorska.

Jag vill att du ser vikten av att låta kvinnor Föda. När vi säger att vi förlöser kvinnor så objektifierar vi kvinnor och tar ifrån dom sin egna kropps medfödda förmåga, att Bli förlöst är en passiv handling. Kvinnor ska inte genom effektivisering förlösas. Kvinnor skall bistås att kunna föda.

Ella är du med?

Tiden brister kvinnors underliv när pengar sparas i vården

I natt kom ämnet bristningar upp.
Jag befinner mig i Norge som Jordmor och här arbetar man inte riktigt på samma sätt som i Sverige.
Tiden tror jag är en väldigt stor faktor, stressen och pressen i Sverige och Stockholm som jag ändå har mest erfarenhet av tror jag skapar mer problem än vi vågat ana.
Våra politiker verkar ju gilla att leka med siffror. Men hur ska dom bortförklara vår usla bristningsstatistik?
Toppar listan gör det största sjukhuset i Stockholm. Södersjukhuset med 5,8% stora bristningar grad 3 och 4. Och ändå så fortsätter man att gå i precis samma riktning. Sös ska växa och bli ett ännu större sjukhus. Kvantitet, kvantitet, men vad händer med kvaliteten?
Jag befinner mig på ett litet sjukhus i södra Norge. drygt 1000 födslar om året. Här tar man det lite mer "roligt", dvs lungt och arbetar aktiv med att förhindra bristningar. Statistiken är extremt tydlig. En kollega berättade i natt att deras siffra för stora bristningar ligger betydligt lägre. Vi kollade och av hittills 743 födslar i år är det 5 bristningar i grad 3a-3b ingen 3c och ingen 4, Dvs totalt 0,67%
Jag visste att det var lägre, men tappar hakan. Skillnaden är som natt och dag.
Hur länge till skall vi i ekonomins namn fortsätta att offra kvinnors hälsa, välmående och underliv på de centraliserade sjukhusens bål?
Samhällsekonomiskt är det vedervärdigt och borde vara kriminellt att låta sjukhusen spara in pengar på resurser för att sedan skapa enorma lidanden och kostnader för samhället i och med omfattande behov av operationer och långa sjukskrivningar.
Inte konstigt att vi har världens högsta skattetryck när vi förvaltar vår ekonomi så uselt.

Vem äger din födsel?

Läser om hur fina kollegor kämpat i motvind i sommar
Politikerna sticker som vanligt huvudet i sanden och hänvisar till att åter igen har barnmorskorna klarat av sommaren få har behövt hänvisas.

Jag blir lika förbannad var gång jag hör dom orden.
Klart som F-n att kvinnor inte hänvisas eller avvisas utomläns när det inte finns några platser att hänvisa till!

Sluta ljug, sluta inled folk i falska förhoppningar, sluta få allmänheten att tro att åter igen så fixar vi det här.
Barnmorskor springer som skållade råttor mellan födande, har två ctg kurvor upp samtidigt på ett rum eftersom det inte är fysiskt möjligt att klona sig själv och närvara på två rum samtidigt. Lunch och toabesök är ett minne blott. Patienter hålls hemma längre än rimligt, rum som inte är avsedda för det används till födslar, säkerheten är kastad överbord och hänger nu på en svag lina.

För var år som går så höjs ribban, eller kanske borde jag säga sänks kraven lite till för vad vi anser drägligt. För 10 år sedan hade vi aldrig trott att det kunde bli värre, men varje år så flyttar vi gränsen lite lite till. Vad som inte var accepterat för 10 år sedan är numera normaliserat.

Normaliseringsprocessen, vår egen blindhet för hur illa det är kommer att skörda både hälsa och liv. Och gör dessvärre redan det.
Sjukskrivningarna ökar, utbrändhet borde numera ingå i informationsbeskrivningen när man söker till barnmorskelinjen.

Vad gör vi??? Vilka skador orsakar vi. Vad sker med Barnmorskor som dag ut och dag in får ta och skära bort en liten del av sig själva och tumma lite till på gränsen.
Som kommer hem trötta till sin egen familj? Som sitter utanför i bilen, tar en djup suck innan hon ens vrider om nyckeln och undrar, var det detta jag ville när jag blev barnmorska?

Vad händer med kvinnorna som inte får det stöd och närvaro dom behöver. Vad händer med vårt livsviktiga hormon som styr en födsel när vi skrämmer bort det med stress och rädsla. Vad händer när tiden inte finns till att undersöka och suturera bristningar ordentligt. Någon som funderat över varför vi har så höga bristningstal? Varför så många kvinnor lider i det tysta. Varför så många är rädda och oroliga inför att få ett barn till? Varför vår snittfrekvens på "human indikation" bara ökar.

När ska det sluta? När skall vi vända skeppet rätt igen och förstå att kvinnor är inte mätbar statestik som man kan göra vad man vill med.

Läste en fantastisk kommentar på en kollegas logg. Hon arbetar numera liksom jag i Norge och kan med helikopterperspektiv ta ett kliv tillbaka och se vad som sker. När man befinner sig mitt uppe i det och bara trampar vatten för att överleva är det svårt att se det mina ögon nu öppnas upp inför.

Min kollega talade med en dansk läkare och han sa något så väldigt klokt att jag inte kan låta bli att dela det med er.

"Ska man lägga sig i en kvinnas födande 
på något sätt, då måste man vara helt säker på att det man gör blir bättre än den naturliga födelse processen."

Läs dom orden, ta in vad dom betyder, läs igen. Se sanningen och fundera. Kan vi vara bättre än moder natur när vi springer mellan, nekar kvinnor att komma in, skapar stress, inte kan ge närvaro, skyndar på.... Kan vi?
Det är inte politikerna och styrande som vi behöver lyssna på, det är kvinnorna.
Ge kvinnorna makten åter i sin egen födsel. Ge kvinnorna makten över sin egen kropp och dess livsviktiga funktion, att föda!

Trasigt barnmorskehjärta läker i Norge som Jordmor

När min fina fantastiska arbetsplats Södra BB stängde klampade vården rätt över mitt ömma barnmorskehjärta med stora spikskor.
Jag frågade mig själv. Vill jag ens arbeta som barnmorska?
Vill jag stå och kämpa en kamp jag aldrig tycks kunna vinna? Vill jag slåss för att sätta kvinnans behov främst, låta evidensen få utvecklas och för rätten till säkra och trygga födslar för kvinnor och drägliga arbetsförhållanden för personalen.
Att jag ville, det visste jag, men orkar och kan jag?
Som mor kommer alltid mina barn främst och yrkets krock med min familjs vardag blev mer och mer påtaglig.
Med tungt hjärta lämnade jag den svenska vården. Förvirrad, ledsen, besviken och med ett trasigt barnmorskehjärta.
Mina vingar bar mig till Norge.
Med öppen famn välkomnades jag i Kristiansand, Arendal, Akershus och Kalnes.
Steg för steg, vakt efter vakt... ett vänligt ord, en närvarande stödjande kollega, reflektion, nya kunskaper, nya erfarenheter och så oändligt mycket glädje, ro och fina kvinnor, barn, partner och vackra födslar både på land och i vatten har sakta svept runt mitt hjärta som ett mjukt plåster.
Tron till födandet återvänder.
Mitt trasiga barnmorskehjärta blir kanske sig aldrig likt, men en varm filt av jordmor runt hjärtat gör att jag håller och ändå har en liten önskan om att få arbeta även i Sverige.
Men var? hur?
Jag vill kämpa vidare för det jag tror på. Alla kvinnors rätt att föda både säkert och tryggt. Hur vet jag inte. Jag bara hoppas jag hittar min egen väg för det jag tror på. Kanske är det som barnmorska, kanske som något helt annat?
Målet står kvar. I hjärtat är och kommer jag alltid vara Barnmorska/Jordmor och vilja arbeta för kvinnors rätt till säkerhet och tryggghet. Men hur.... tiden får guida mig, väntar och spanar efter nästa dörr som öppnar sig.

Det finns ingen brist på vårdpersonal

Läser om hur Skånes universitetssjukhus lex maria anmäler sig själva.

En brinnande vårdkris där mammor och barns hälsa och liv är insatsen.
Ansvariga behåller skygglapparna på, jobbar med blå duster, stjärnskådning och lägger över ansvaret på personalen. Hur många gånger har ni inte läst... "Det finns ingen personal" eller "Personal är en bristvara" eller "Ingen söker tjänsterna" eller "Personalen vill inte"...
Ansvaret borstar man bort från sina axlar och lägger istället på personalnivån.

Det här retar mig något otroligt.
Kan vi göra en sak jäkligt klar!!!!
Lyssna noga nu.

Det finns ingen brist på Barnmorskor eller Sjuksköterskor!

Vad som saknas är arbetsplatser med drägliga arbetsförhållanden och löneutveckling.
Personalen flyr vården. Det kommer inte hjälpa att utbilda fler så länge det inte blir mer attraktivt att arbeta i vården.
Det handlar inte om något extravagant, tvärtom.
Om du frågar de som fått nog och lämnat det sjunkande skeppet kommer sanningen fram.

Vad man önskar:
1. Rimlig arbetsbelastning så man kan utföra sitt arbete tryggt och säkert.
2. Fast anställning (vikariat på vikariat är satt i system i vården).
3. Möjlighet att äta lunch och hinna gå och kissa när man behöver.
4. Trygghet i att veta att semestern inte blir indragen.
5. Kunna veta att man kan hämta barnen efter jobbet och inte behöva stå inför övertid.
6. Tid till kvalitetssäkring och reflektion.
7. Utveckling.
8. Möjlighet att påverka sin arbetssituation.

Man vill känna sig uppskattad, hinna med och veta att man går framåt och inte bakåt.
Man vill må bra även utanför arbetet och inte må dåligt för att man inte hann med det som patienterna behövde.
Lönen är katastrof, men det är sällan det som är värst.
Det säger jag ändå med bakgrunden av att många sjuksköterskor som specialistutbildar sig får gå ner i lön.
va!?!?
Ja precis så.
När jag specialistutbildade mig till Barnmorska så gick jag in i det med föreställningen att en vidareutbildning var värd ett påslag mellan 2500-4000kr.
Verkligheten knackade på och erbjöd löner ca 2000-7000kr lägre än före utbildningen.
Efter ökade studieskulder och stillaståden utveckling under utbildingstiden så vill man inte gå ner i lön o tackar därför nej till tjänst efter tjänst.

Inte blir det bättre av den obefintliga löneutvecklingen som är inom landstinget eller den kartellbildning som är i Stockholm där sjukhusen gått samman och inte erbjuder högre lön om man byter arbetsplats. Det är därför omöjligt att få upp sin lön.

Läs gärna i media, men gå inte på blå duster, stjärnskådning och rena lögner.
Det finns ingen brist på personal, problemet ligger inte på nivån av personal.
Problemet är ett problem där ansvariga inte tar sitt ansvar för en möjliggöra en hållbar arbetsmiljö och utveckling.

Född till att föda

Vem bestämde att kvinnor inte kan föda barn?
Vem kom på den tanken. Jag skulle vilja prata med dig, ruska om dig och få dig att förstå hur fel du har.
Att föda barn är en av kvinnans viktigaste medfödda mänskliga funktioner. Det är inget hon behöver lära sig, det är inget vi behöver göra åt henne, det är inget vi skall ta ifrån henne. Men vi ska ha full respekt för att det är en krävande handling som berättigar att hon har vår fulla uppmärksamhet och stöd efter hennes individuella behov.

Samhället idag är inte konstruerat för att främja kvinnors naturliga förmåga att föda barn.
Det borde vara så självklart att en medfödd mänsklig funktion som vi haft under hela människans existens ska få fungera utifrån hur det va tänkt. När saker o ting går fel så ska vi med all vår kunskap hjäpa till där naturen inte förmår. Men grunden måste väl ändå vara att främja kvinnans förmåga och inte tvärtom.

I dagens vård av födande har vi förlorat fokus. Istället för att tro kvinnors förmåga så litar vi på maskiner och mediciner.
en ctg maskin uppkopplad till en dator eller på pappersremsa blir viktigare än en barnmorskas händer och öron.

För mig så ofattbart att jag vill skrika rätt ut... Men ser ni inte. ???

Vem är det som föder, kvinnan eller maskinen? När våra ögon, öron och händer släpper kvinnan och riktas mot maskinen, benstöden, medicinerna, då tappar vi fokus.

Se den födande framför maskinen och låt henne ta den främsta plats i födandet som hon förtjänar.
När något avviker kan man sedan ta till den kunskap vi har för att främja födandet. Inte tvärtom.

Större enhet ger fler stora bristningar

Titta på den här bilden. Notera vilket sjukhus som har flest stora bristningar och vilket som har minst. 

Sen berättar jag för er att det sjukhus som enskilt handlägger allra flest förlossningar per år är Sös. På andra plats kommer Danderyd. 

I mitten med snarlik mängd födslar kommer Solna Stockholm och Huddinge. 

Minst antal har Södertälje. 

I perspektiv kan även sättas förlossningen i Norska Kristiansand som jag själv hade äran att arbeta för förra veckan. 

Ca 40 födslar per vecka och 1.2% stora bristningar. 

Alla är välkomna att dra sina egna slutsatser, men jag tycker statistiken inte kan bli mer tydlig. Små enheter med närvarande Barnmorska har bättre resultat. 

Efter att Södra BB och BB Sophia stängts då ökar nu varje enhet och blir större. 

Vad kommer hända med bristningsstatestiken? 

När skall kvinnors hälsa prioriteras? 

En hänvisning - flera platser back

I Dn den 30/5 kan man läsa om en mamma som tvingades föda sitt 4e barn på annan ort. När 4e barnet ville möta världen tidigare än beräknat fanns inga platser i Stockholm, efter 64 timmar blev det akut kejsarsnitt i Eskilstuna pga platsbrist. Ingen neoplats fanns.
Detta redan innan Bb Sophia hade stängt.

Det händer oftare än vad som syns i media att mammor hänvisas eller får vänta för länge hemma, att inget sjukhus kan ta emot, alla syns inte i media.
Vi som arbetar inom förlossningsvården ser detta och möts allt för ofta av att inte kunna ge det stöd vi önskar.

Vad som inte syns i Media är hur verkligheten ser ut när EN mamma hänvisas utanför länet.
Vi barnmorskor är nämligen fantastiska på att trolla med knäna. Det har vi många års erfarenhet av.
Vi tar in en födande till fast alla barnmorskor egentligen är upptagna, finns det bara ett rum.... Så får någon springa lite fortare.
Finns det ingen rum... Så kan man ibland ändå inte hänvisa en kvinna, tiden finns inte, hon kommer inte hinna fram och man tar in på en koll bara för o ha hoppet kvar om att hon inte är igång tillräckligt och att hon ska klara en resa till annan förlossning eller att en plats magiskt ska dyka uppen nyförlöst kunna flyttas på lite snabbare och ett rum expresstädas. Barn föds ibland tyvärr på platser under oplanerade förhållanden. I bilen på vägen in, på parkeringsplatsen, i hissen, i väntrummet, i mottagnings/undersökningsrummet, på chefens kontor, i kopieringsrummet... Nöden har ingen lag när barn vill ut. Då drar vi på oss ett par handskar och försöker hjälpa till där vi står.
Det syns inte i statistiken, alla dessa barn ser ut som om dom fötts tryggt på sjukhus så länge moderkakan kommit på sjukhuset. Men alla vi barnmorskor har själva varit med eller vet om födslar som varit oplanerat utanför förlossningsrummet, för det fanns inget alternativ.
Det är till denna extrema nivå det kan drivas inom Stockholms län innan en kvinna hänvisas utanför länsgränsen. Så när EN kvinna hänvisas utanför länet, då är det stor risk att det brinner i Stockholms förlossningsvård och fältsjukvård pågår. Trygghet och Säkerhet har kastats överbord tillsammans med raster, toabesök, reflektion och lugn. Istället har stressen klättrat över relingen tillsammans med magsår, huvudvärk, sömnlöshet, kissnödighet, hunger, oro och värk.

Som barnmorska känns det som en katastrof var gång en kvinna inte får föda sitt barn säkert och med trygg känsla.
Så till den grad att jag för stunden lämnat min barndomsdröm i Sverige. Jag känner att jag inte längre vill stå för den vård vi bedriver och min egen hälsa håller just nu inte för den arbetsmiljön.
För hur mycket jag än älskar att vara barnmorska så är det ett yrke och min egen hälsa och familj måste komma först.

Lösningen har blivit att jag nu liksom de födande mammorna får pendla, om än lite längre.
Jag tar flyget över till Norge.
Där möts jag av tron på kvinnors kraft, att man står upp för att bevara det naturliga utan onödiga ingrep, en arbetsmiljö som håller, det strävas efter one to one care med närvaro, att föda i vatten är inget konstigt och där ses det som självklart att jag ska hinna både äta och kissa under mitt arbetspass. Jordmors hantverk får utvecklas i samklang med evidensen. Jag känner hur jag får öppna min arbetsväska av verktyg med andning, akupunktur, närvaro, trygghet och kärleken till hantverket.
I gengäld ser jag tryggheten i familjens ögon under deras viktigaste ögonblick i livet.

Nya steg i arbetslivet förtjänar en ny skylt

Mina dagar som Barnmorska i Sverige blev inte som jag trott. 

Som Barnmorska på Södra BB öppnade sig en ny fantastisk värld.

När jag väl öppnat dörren känner jag att det blev svårt att gå till landstinget regi. Särskilt den här sommaren ...

Så med spända nyfikna steg vänder jag mig nu till vår granne Norge.

Nya steg som sig bör ska firas. Det gör jag genom att beställa en ny fin skylt från Skyltmax. http://skyltmax.se

Ska nog spana på ett par skor också ;)

Glädjekalkyler i luftslottet

Vem tar ansvar när vården inte längre håller.
Med vems rätt planerar man för en vård som få vågar tro på håller?
Är det inte att offra kvinnor och nyföddas hälsa och spela med liv som insats att bygga dessa glädjekalkyler?
Om man gick till banken med dylika kalkyler skulle dom snabbt visa på dörren.
När kommer ett ansvarsfullt styre av förlossningsvården?

Låt mig ta ett väldigt konkret exempel.

Södersjukhuset.
Tidigare bestod det av Sös förlossning och Södra bb.
2015 var antalet födslar 7042 , varav ca 1400 på Södra bb
Södra Bb är nu nedlagt och merparten av dess 52 barnmorskor utflugna.
Tar man bort Södra Bb´s 1400 födslar återstår 5642födslar. dvs 108/v eller 15/dygn.

Bb Sophia har nu stängt och födslar skall omfördelas. Planen är att Södersjukhuset nu skall handlägga 180 födslar i veckan eller drygt 25/ dygn.

Det var tufft när det handlade om 15 födslar/dygn, det var hänvisningar till andra sjukhus. Personalen slet, lokalerna är sedan länge utdömda.
Nu har Södra Bb lagts ner, personaltappet är enormt och en renovering pågår.
Då sker en ökning med 10 födslar/ dygn.

Vem tar ansvaret?

Bakvänt system främjar en sjuk vård.

I dagsläget är vårdens utformning och ersättning utformad på ett sådant sätt att det både ger och lönar sig med komplikationer.

-Vad??? Menar du allvar?

Låt mig utveckla.

Utformningen av stora sjukhus gör att onödiga medicinska ingrepp ökar.
Den som är utbildad och proffs på att bistå den friska normala födseln är Barnmorskan.
Den som är utbildad och proffs på sjukdomar och komplikationer är Läkaren.
Borde då inte vården fungera så? Var och en handlägger sitt specialistområde och tar hjälp av varandra?
I den bästa av världar finns ett symbiotiskt förhållande mellan professionerna där man samarbetar. Barnmorskan handlägger det friska och kallar in läkaren vid behov och läkarna kan koncentrera sin tid till kvinnor med utökade medicinska behov.

Tyvärr fungerar inte verkligheten riktigt så.
När det friska och det sjuka blandas på en och samma avdelning tenderar vården att likriktas för alla.
Friskt behandlas som sjukt och sjukt förlorar den tid som resursslösande ägnas det egentligen friska.
En förlust för alla inblandade, patienter, personal och samhällsekonomiskt.

När Södra BB nu är nedlagt och BB Sophia snart nu stänger ökar trycket på övriga kliniker.
Fler kvinnor föder på färre kliniker. Klinikerna blir större, trycket ökar även om rummen inte är fler.
Personalen springer fortare samtidigt som klinikerna hoppas att personalgrupperna skall kunna ökas.
Det talas om att främja en jämlik vård.
Det kan låta fint att erbjuda alla kvinnor samma vård. Men är det jämlikt?
Är det jämlikt om en frisk kvinna erbjuds vård hon inte behöver eller att en sjuk kvinna får vänta längre på sin vård än nödvändigt?
Jämlik vård är när alla kan ges det dom behöver.

Ersättningssystemet gynnar medicinska risker och komplicerad medicinsk vård.
I dagsläget får sjukhusen en högre ersättning för ingrepp som tex kejsarsnitt medans en frisk okomplicerad vård inte ger samma klirr i kassan.
Därför lönar det sig inte för sjukhusen att bedriva småskalig vård av normala friska födslar. Det lönar sig för samhället, för individen, ja för oss alla skattebetalare och invånare. Färre medicinska ingrepp, friska mammor och barn, mindre sjukskrivningar, mindre förlossningsdepressioner...
Men inte för sjukhusen.

Dagens utformning och ersättning motverkar individens behov i födslorummet.

Vad som behövs för att möta var individs enskilda behov är:

1. Mindre och fler enheter inom varje sjukhus med individanpassad vård på rätt nivå.
2. Skilj friska och sjuka kvinnor åt för allas bästa.
3. Gör om förlossningspengen, det ska inte löna sig att medikalisera frisk vård.

Våra sjukhus är omoderna. De gynnar en sjuk vård istället för en individbaserad frisk vård.
I större och större enheter förloras individperspektivet för såväl patient som personal.
Något måste ske, och det räcker inte längre att laga och lappa. Det måste göras om i grunden.
Ett övergripande politiskt beslut om vilken vård vi alla behöver och vill ha måste tas.
Sjukhusen behöver ha flera mindre enheter inom varje klinik inte färre och större enheter.
Vård behöver för allas säkerhet och trygghet bedrivas på rätt nivå. Att ge högspecialiserad vård till friska födande kvinnor är lika fel som om vi använde oss av akutsjukhusets fulla resurser vid fästingvaccinationer. Rätt vård på rätt nivå gynnar alla.

Politiker, var är ni?
Så länge sjukhusen tjänar ekonomiskt på stora enheter där det sjuka ger klirr i kassan kommer kostnaderna för sjukhusvården att skena iväg precis som ohälsotalen.
Något måste hända nu. Det behövs förändringar som gynnar främjandet av det friska istället för det sjuka.

Lyssna till oss på golvet. Lyssna till föräldrarna.
Låt oss arbeta för en frisk hälsosam vård för alla.

En barnmorska säger farväl

 10 pass kvar som Barnmorska i Svenska vården. 

Min barndomsdröm var att bli barnmorska. Det är världens häftigaste arbete. 

Men nu förlorar jag en bit av min identitet. 

För att jag ska kunna göra ett bra och säkert arbete vill jag vara närvarande både fysiskt och mentalt för en kvinna när hon föder barn. 

Nuvarande förutsättningar försämras snabbt, fler födande på färre och större enheter ökar stressen. 

Jag väljer nu att kliva åt sidan. Bort från det luftslott som politiker och ansvariga bygger. Bort från löften på papper som tyvärr blir svåra eller omöjliga att uppfylla i verkligheten. 

Den enskilda viktigaste faktorn för en trygg födsel är en närvarande barnmorska. När jag inte kan närvara tillräckligt känner jag att min möjlighet att utföra mitt arbete tryggt och säkert tas ifrån mig.  

Jag känner att jag inte längre kan stå för vart vården av födande är påväg. Hellre än att jag bidrar till förfallet så tar jag med stor sorg farväl. 

Jag liksom mina kollegor får inte strejka. Jag har skrikigt mig hes, protesterat, skrivit.. När inget hjälper har jag bara en väg kvar att gå. 

Jag röstar med mina fötter, lämnar det jag inte kan stå för och hoppas att protesterna en dag kan nå fram så jag kan våga återvända. 

En bild säger mer än tusen ord

Jag började måla igen när jag var klar med utbildningen till barnmorska. Något jag inte hade gjort på över 20 år. 

Jag har inte funderat så mycket, bara låtit penseln ge mig det jag kännt. Det här är samtliga i kronologisk ordning som jag målat. 

1. Nyfärdig barnmorska 

2.Stelopererad nacke efter bilolycka

3.Börjar på Södra BB

4.Södra BB hotas om nedläggning

5.Ord överflödiga...

6. Nu!  

Ella Bohlin-Jag vill ha svar!

29330 barn föddes förra året i Stockholm. 

Snart finns bara 24330 plattser kvar. 

5000 plattser bantas bort när Södra BB och BB Sophia läggs ner. 

I dagsläget finns ingen ersättning för dom platserna. 

St Göran öppnar om 3 år och kan ta emot 4000. 

Kvinnor bollas mellan klinikerna redan idag. Hur ska hålet fyllas?

Ella Bohlin, du hänvisar till 1177 ( har dom gömt 5000 plattser och ett gäng utvilade barnmorskor?)

Du hävdar att övriga kliniker ska klara av att täcka. 

Hur?!? Ella Bohlin tänker du att det tricket ska gå till? Finns det inte plats idag så kan vi barnmorskor inte snyta fram rum o nya barnmorskor ur näven, hur mycket vi än önskar. Särskilt inte när det fortfarande är anställningsstopp o lönekartell i hela SLL. 

Vi barnmorskor har vår lojalitet hos kvinnorna som föder. Men hur kan du kallt räkna med att vi har kvar vår lojaliter till vår arbetsgivare när vi inte får drägligliga arbetsförhållanden, när vi inte får upp våra löner, när våra arbetsplatser läggs ner, vi inte tillåts arbeta enligt vad forskningen säger är kvinnans bästa med en närvarande barnmorska, trots att vi med vår legitimation är ålagda att arbeta enligt forskning och beprövad erfarenhet. 

Jag och många många av mina kollegor överväger att lämna vården helt. Inte för att vi inte gillar vårt yrke. Tvärtom, vi älskar att vara Barnmorskor. Det är världens häftigaste arbete, vi vill inget hellre än att få bistå kvinnor till säkra och trygga födslar. 

Men när vår möjlighet att göra det försvinner, när ni kapar av våra händer genom att misshandla vården och tvinga oss springa ännu snabbare. Då kan vi inte längre utföra vårt yrke säkert. Vi är inte en del av att bygga vården, vi är en del av Sveriges nedrustning av vården. 

Och att DU Ella Bohlin kan sitta och häva ur dig att du inte är orolig över detta är skrämmande. Hur kan du som ansvarig och kvinna i en idag feministisk politik hävda att det INTE är oroande att 5000 platser försvinner och vägra se problemet. 

Innan du uttalar dig kräver jag att du verklighetsförankrar dig och lyssnar till oss Barnmorskor på golvet. 

Stockholms förlossningsvård är under attack

En kvinna ringer. Hon har värkar, det är andra barnet. En lycklig händelse. Hon borde få känna sig trygg och förväntansfull. Istället infinner sig den nattsvarta paniken när barnmorskan på sjukhuset berättar att det inte finns plats. Det är fullt. 

Barnmorskan i sin tur sitter med den magsårskramande uppgiften att i en tyst tickande Stockholmsnatt försöka hitta en plats. 

Hon har redan tvingats avvisa och hitta nya plattser att föda åt två kvinnor den här natten. Hon vet att Sophia, Stockholm, Danderyd SöS och Solna är fulla dom också. Ett samtal till Huddinge visar att även dom har fullt denna natt. Ett sista alternativ kvar. Södertälje. Ett andetag, lyfter luren. Det är en omföderska, det kan gå fort. Hon kan inte vänta... Snälla...vad gör vi annars? Det är långt att åka, men. Det finns inte rum någon annanstans. 

Södertälje har ett rum. Lättnaden över att det finns ett rum blandas med sorg, ilska och frustration över att en kvinna till avvisas och hänvisas. Hennes resväg blir lång, smärtsam både fysiskt och psykiskt. Vi ska hela tiden leverera på marginalen och uppbåda rum och personal när det inte finns. 

Jag har sett barn födas i bil när mammor inte hunnit in, på mottagningsrum utan övervakning när inget rum fanns, en tidigare kollega fick kasta in en sackosäck på chefens kontor en gång. Berättelserna från vad kollegor trollar med är bisarrt skrämmande. 

Häromveckan kom jag till jobbet en morgon. Då hade vi tvingats avvisa 7 kvinnor från att föda på vår enhet den natten. 7 kvinnor som vi skulle hänvisa till annan förlossning. Jag vet att vi säger hänvisa. Men jag tycker vi ska kalla det vid sitt rätta namn. Avvisa. För det är så hemskt det måste kännas när man mitt i natten står med täta värkar och tvingas höra att det inte finns plats. Att vi ska försöka ordna en annan plats. 

Det låter hemskt säger många. Ja men det ÄR JU HEMSKT säger jag. 

Det finns för få förlossningsplatser i Stockholm. Tro inget annat. Fråga vilken barnmorska som helst. 

Att då inför sommaren som alltid är extra ansträngande ge besked om att två förlossningar stänger och 5000 platser försvinner kan inte ses som något annat än en katastrof. 

Jag ska va helt ärlig. Jag vill inte arbeta som barnmorska i det här kaoset i sommar. Jag är rädd att det ska vara mer än jag orkar som människa, att jag ska gå sönder, att jag i stress och överbelastning ska göra ett fatalt misstag som ger livslånga konsekvenser. 

Under rådande omständighet kan vi kanske inte stå för en säker vård. 

Något måste hända. Något måste förändras NU. 

Stockholms förlossningsvård är satt i Brand. Vi kämpar för varje kvinnas rätt till en säker födsel. Hjälp oss släcka branden NU!

Närvarande Barnmorska - Kvinnan o barnets rätt

I grund och botten är det en enda fråga som måste besvaras. 

komplicerar man det finns det tusen. Men i lökens mitt när lager efter lager skalats bort i vårdens tårar handlar det om EN fråga. 

Har en födande kvinna rätt att ha en närvarande Barnmorska hos sig när hon föder barn?

Ja eller Nej?

Att föda barn är något naturligt, men det är också förknippat med enorma känslor, rädslor, smärta och även risker för såväl mor som barn. 

Den enskilda faktorn som kan vara avgörande för trygghet, smärthantering och medicinska behov är just den NÄRVARANDE BARNMORSKAN. 

Det finns många andra fina i vården. Men den som är utbildad för att stödja, hjälpa och trygga den normala födseln. Dom flesta kvinnor har just en "normal" födsel. Är just barnmorskan. 

För att en Barnmorska ska kunna vara just närvarande krävs att hon inte splittras och tvingas vara på mer än ett ställe samtidigt. 

Lika lite som en pilot kan tvingas flyga två plan samtidigt eller en kirurg förväntas operera två patienter samtidigt. Lika orimligt är det att bygga en vård där man är skyldig att arbeta enligt vetenskap och man sedan tvingar Barnmorskor att arbeta emot densamma genom att försöka klona sig o springa mellan två födande kvinnor. 

I vårdens Sverige idag finns en enda enhet där födande kvinnor garanteras just en närvarande barnmorska. Det stöd som expertis och forskning säger är det bästa för mor och barn. En modell som politiken säger att dom vill ha och familjer som fött där hyllar. En arbetsplats som jag vågar hävda har en av Sveriges bästa statestik inom vården vad gäller att behålla sin personal och således också behålla sin kompetens. På allt för många andra enheter slits personal ut enligt löpande band principen och personalomsättningen  hög. 

Det rimliga vore att se denna verksamhet som en målbild för hela Sveriges förlossningsvård. Där man använder Södra BB's unika kompetens och låter konceptet växa. 

Inte på bekostnad av andra enheters kunskap, kompetens och varande utan som en möjlighet att utveckla. 

Bevara grunden. Se Södra BB som en utbildningsenhet. Låt det växa. 

ALLA kvinnor borde ha rätt till en närvarande Barnmorska. Det åstadkommer vi genom att sprida kunskapen och modellen till andra enheter. INTE genom att lägga ner den enda enheten i landet som arbetar på detta sätt. 

Politiker, Tjänstemän, Chefer, Ansvarig- på alla nivåer. Journalister, Barnmorskekollegor, Läkare, Utbildare och framförallt alla gravida familjer och ni som redan fött. 

Stå upp för kvinnors rätt att föda och barns rätt att födas tryggt med en Närvarande Barnmorska. 

Låt Södra BB bli en inspiration och inte ett minne. 

Bevara Södra BB