Läser om hur fina kollegor kämpat i motvind i sommar
Politikerna sticker som vanligt huvudet i sanden och hänvisar till att åter igen har barnmorskorna klarat av sommaren få har behövt hänvisas.
Jag blir lika förbannad var gång jag hör dom orden.
Klart som F-n att kvinnor inte hänvisas eller avvisas utomläns när det inte finns några platser att hänvisa till!
Sluta ljug, sluta inled folk i falska förhoppningar, sluta få allmänheten att tro att åter igen så fixar vi det här.
Barnmorskor springer som skållade råttor mellan födande, har två ctg kurvor upp samtidigt på ett rum eftersom det inte är fysiskt möjligt att klona sig själv och närvara på två rum samtidigt. Lunch och toabesök är ett minne blott. Patienter hålls hemma längre än rimligt, rum som inte är avsedda för det används till födslar, säkerheten är kastad överbord och hänger nu på en svag lina.
För var år som går så höjs ribban, eller kanske borde jag säga sänks kraven lite till för vad vi anser drägligt. För 10 år sedan hade vi aldrig trott att det kunde bli värre, men varje år så flyttar vi gränsen lite lite till. Vad som inte var accepterat för 10 år sedan är numera normaliserat.
Normaliseringsprocessen, vår egen blindhet för hur illa det är kommer att skörda både hälsa och liv. Och gör dessvärre redan det.
Sjukskrivningarna ökar, utbrändhet borde numera ingå i informationsbeskrivningen när man söker till barnmorskelinjen.
Vad gör vi??? Vilka skador orsakar vi. Vad sker med Barnmorskor som dag ut och dag in får ta och skära bort en liten del av sig själva och tumma lite till på gränsen.
Som kommer hem trötta till sin egen familj? Som sitter utanför i bilen, tar en djup suck innan hon ens vrider om nyckeln och undrar, var det detta jag ville när jag blev barnmorska?
Vad händer med kvinnorna som inte får det stöd och närvaro dom behöver. Vad händer med vårt livsviktiga hormon som styr en födsel när vi skrämmer bort det med stress och rädsla. Vad händer när tiden inte finns till att undersöka och suturera bristningar ordentligt. Någon som funderat över varför vi har så höga bristningstal? Varför så många kvinnor lider i det tysta. Varför så många är rädda och oroliga inför att få ett barn till? Varför vår snittfrekvens på "human indikation" bara ökar.
När ska det sluta? När skall vi vända skeppet rätt igen och förstå att kvinnor är inte mätbar statestik som man kan göra vad man vill med.
Läste en fantastisk kommentar på en kollegas logg. Hon arbetar numera liksom jag i Norge och kan med helikopterperspektiv ta ett kliv tillbaka och se vad som sker. När man befinner sig mitt uppe i det och bara trampar vatten för att överleva är det svårt att se det mina ögon nu öppnas upp inför.
Min kollega talade med en dansk läkare och han sa något så väldigt klokt att jag inte kan låta bli att dela det med er.
"Ska man lägga sig i en kvinnas födande
på något sätt, då måste man vara helt säker på att det man gör blir bättre än den naturliga födelse processen."
Läs dom orden, ta in vad dom betyder, läs igen. Se sanningen och fundera. Kan vi vara bättre än moder natur när vi springer mellan, nekar kvinnor att komma in, skapar stress, inte kan ge närvaro, skyndar på.... Kan vi?
Det är inte politikerna och styrande som vi behöver lyssna på, det är kvinnorna.
Ge kvinnorna makten åter i sin egen födsel. Ge kvinnorna makten över sin egen kropp och dess livsviktiga funktion, att föda!
