Vem äger din födsel?

Läser om hur fina kollegor kämpat i motvind i sommar
Politikerna sticker som vanligt huvudet i sanden och hänvisar till att åter igen har barnmorskorna klarat av sommaren få har behövt hänvisas.

Jag blir lika förbannad var gång jag hör dom orden.
Klart som F-n att kvinnor inte hänvisas eller avvisas utomläns när det inte finns några platser att hänvisa till!

Sluta ljug, sluta inled folk i falska förhoppningar, sluta få allmänheten att tro att åter igen så fixar vi det här.
Barnmorskor springer som skållade råttor mellan födande, har två ctg kurvor upp samtidigt på ett rum eftersom det inte är fysiskt möjligt att klona sig själv och närvara på två rum samtidigt. Lunch och toabesök är ett minne blott. Patienter hålls hemma längre än rimligt, rum som inte är avsedda för det används till födslar, säkerheten är kastad överbord och hänger nu på en svag lina.

För var år som går så höjs ribban, eller kanske borde jag säga sänks kraven lite till för vad vi anser drägligt. För 10 år sedan hade vi aldrig trott att det kunde bli värre, men varje år så flyttar vi gränsen lite lite till. Vad som inte var accepterat för 10 år sedan är numera normaliserat.

Normaliseringsprocessen, vår egen blindhet för hur illa det är kommer att skörda både hälsa och liv. Och gör dessvärre redan det.
Sjukskrivningarna ökar, utbrändhet borde numera ingå i informationsbeskrivningen när man söker till barnmorskelinjen.

Vad gör vi??? Vilka skador orsakar vi. Vad sker med Barnmorskor som dag ut och dag in får ta och skära bort en liten del av sig själva och tumma lite till på gränsen.
Som kommer hem trötta till sin egen familj? Som sitter utanför i bilen, tar en djup suck innan hon ens vrider om nyckeln och undrar, var det detta jag ville när jag blev barnmorska?

Vad händer med kvinnorna som inte får det stöd och närvaro dom behöver. Vad händer med vårt livsviktiga hormon som styr en födsel när vi skrämmer bort det med stress och rädsla. Vad händer när tiden inte finns till att undersöka och suturera bristningar ordentligt. Någon som funderat över varför vi har så höga bristningstal? Varför så många kvinnor lider i det tysta. Varför så många är rädda och oroliga inför att få ett barn till? Varför vår snittfrekvens på "human indikation" bara ökar.

När ska det sluta? När skall vi vända skeppet rätt igen och förstå att kvinnor är inte mätbar statestik som man kan göra vad man vill med.

Läste en fantastisk kommentar på en kollegas logg. Hon arbetar numera liksom jag i Norge och kan med helikopterperspektiv ta ett kliv tillbaka och se vad som sker. När man befinner sig mitt uppe i det och bara trampar vatten för att överleva är det svårt att se det mina ögon nu öppnas upp inför.

Min kollega talade med en dansk läkare och han sa något så väldigt klokt att jag inte kan låta bli att dela det med er.

"Ska man lägga sig i en kvinnas födande 
på något sätt, då måste man vara helt säker på att det man gör blir bättre än den naturliga födelse processen."

Läs dom orden, ta in vad dom betyder, läs igen. Se sanningen och fundera. Kan vi vara bättre än moder natur när vi springer mellan, nekar kvinnor att komma in, skapar stress, inte kan ge närvaro, skyndar på.... Kan vi?
Det är inte politikerna och styrande som vi behöver lyssna på, det är kvinnorna.
Ge kvinnorna makten åter i sin egen födsel. Ge kvinnorna makten över sin egen kropp och dess livsviktiga funktion, att föda!

Trasigt barnmorskehjärta läker i Norge som Jordmor

När min fina fantastiska arbetsplats Södra BB stängde klampade vården rätt över mitt ömma barnmorskehjärta med stora spikskor.
Jag frågade mig själv. Vill jag ens arbeta som barnmorska?
Vill jag stå och kämpa en kamp jag aldrig tycks kunna vinna? Vill jag slåss för att sätta kvinnans behov främst, låta evidensen få utvecklas och för rätten till säkra och trygga födslar för kvinnor och drägliga arbetsförhållanden för personalen.
Att jag ville, det visste jag, men orkar och kan jag?
Som mor kommer alltid mina barn främst och yrkets krock med min familjs vardag blev mer och mer påtaglig.
Med tungt hjärta lämnade jag den svenska vården. Förvirrad, ledsen, besviken och med ett trasigt barnmorskehjärta.
Mina vingar bar mig till Norge.
Med öppen famn välkomnades jag i Kristiansand, Arendal, Akershus och Kalnes.
Steg för steg, vakt efter vakt... ett vänligt ord, en närvarande stödjande kollega, reflektion, nya kunskaper, nya erfarenheter och så oändligt mycket glädje, ro och fina kvinnor, barn, partner och vackra födslar både på land och i vatten har sakta svept runt mitt hjärta som ett mjukt plåster.
Tron till födandet återvänder.
Mitt trasiga barnmorskehjärta blir kanske sig aldrig likt, men en varm filt av jordmor runt hjärtat gör att jag håller och ändå har en liten önskan om att få arbeta även i Sverige.
Men var? hur?
Jag vill kämpa vidare för det jag tror på. Alla kvinnors rätt att föda både säkert och tryggt. Hur vet jag inte. Jag bara hoppas jag hittar min egen väg för det jag tror på. Kanske är det som barnmorska, kanske som något helt annat?
Målet står kvar. I hjärtat är och kommer jag alltid vara Barnmorska/Jordmor och vilja arbeta för kvinnors rätt till säkerhet och tryggghet. Men hur.... tiden får guida mig, väntar och spanar efter nästa dörr som öppnar sig.

Det finns ingen brist på vårdpersonal

Läser om hur Skånes universitetssjukhus lex maria anmäler sig själva.

En brinnande vårdkris där mammor och barns hälsa och liv är insatsen.
Ansvariga behåller skygglapparna på, jobbar med blå duster, stjärnskådning och lägger över ansvaret på personalen. Hur många gånger har ni inte läst... "Det finns ingen personal" eller "Personal är en bristvara" eller "Ingen söker tjänsterna" eller "Personalen vill inte"...
Ansvaret borstar man bort från sina axlar och lägger istället på personalnivån.

Det här retar mig något otroligt.
Kan vi göra en sak jäkligt klar!!!!
Lyssna noga nu.

Det finns ingen brist på Barnmorskor eller Sjuksköterskor!

Vad som saknas är arbetsplatser med drägliga arbetsförhållanden och löneutveckling.
Personalen flyr vården. Det kommer inte hjälpa att utbilda fler så länge det inte blir mer attraktivt att arbeta i vården.
Det handlar inte om något extravagant, tvärtom.
Om du frågar de som fått nog och lämnat det sjunkande skeppet kommer sanningen fram.

Vad man önskar:
1. Rimlig arbetsbelastning så man kan utföra sitt arbete tryggt och säkert.
2. Fast anställning (vikariat på vikariat är satt i system i vården).
3. Möjlighet att äta lunch och hinna gå och kissa när man behöver.
4. Trygghet i att veta att semestern inte blir indragen.
5. Kunna veta att man kan hämta barnen efter jobbet och inte behöva stå inför övertid.
6. Tid till kvalitetssäkring och reflektion.
7. Utveckling.
8. Möjlighet att påverka sin arbetssituation.

Man vill känna sig uppskattad, hinna med och veta att man går framåt och inte bakåt.
Man vill må bra även utanför arbetet och inte må dåligt för att man inte hann med det som patienterna behövde.
Lönen är katastrof, men det är sällan det som är värst.
Det säger jag ändå med bakgrunden av att många sjuksköterskor som specialistutbildar sig får gå ner i lön.
va!?!?
Ja precis så.
När jag specialistutbildade mig till Barnmorska så gick jag in i det med föreställningen att en vidareutbildning var värd ett påslag mellan 2500-4000kr.
Verkligheten knackade på och erbjöd löner ca 2000-7000kr lägre än före utbildningen.
Efter ökade studieskulder och stillaståden utveckling under utbildingstiden så vill man inte gå ner i lön o tackar därför nej till tjänst efter tjänst.

Inte blir det bättre av den obefintliga löneutvecklingen som är inom landstinget eller den kartellbildning som är i Stockholm där sjukhusen gått samman och inte erbjuder högre lön om man byter arbetsplats. Det är därför omöjligt att få upp sin lön.

Läs gärna i media, men gå inte på blå duster, stjärnskådning och rena lögner.
Det finns ingen brist på personal, problemet ligger inte på nivån av personal.
Problemet är ett problem där ansvariga inte tar sitt ansvar för en möjliggöra en hållbar arbetsmiljö och utveckling.

Född till att föda

Vem bestämde att kvinnor inte kan föda barn?
Vem kom på den tanken. Jag skulle vilja prata med dig, ruska om dig och få dig att förstå hur fel du har.
Att föda barn är en av kvinnans viktigaste medfödda mänskliga funktioner. Det är inget hon behöver lära sig, det är inget vi behöver göra åt henne, det är inget vi skall ta ifrån henne. Men vi ska ha full respekt för att det är en krävande handling som berättigar att hon har vår fulla uppmärksamhet och stöd efter hennes individuella behov.

Samhället idag är inte konstruerat för att främja kvinnors naturliga förmåga att föda barn.
Det borde vara så självklart att en medfödd mänsklig funktion som vi haft under hela människans existens ska få fungera utifrån hur det va tänkt. När saker o ting går fel så ska vi med all vår kunskap hjäpa till där naturen inte förmår. Men grunden måste väl ändå vara att främja kvinnans förmåga och inte tvärtom.

I dagens vård av födande har vi förlorat fokus. Istället för att tro kvinnors förmåga så litar vi på maskiner och mediciner.
en ctg maskin uppkopplad till en dator eller på pappersremsa blir viktigare än en barnmorskas händer och öron.

För mig så ofattbart att jag vill skrika rätt ut... Men ser ni inte. ???

Vem är det som föder, kvinnan eller maskinen? När våra ögon, öron och händer släpper kvinnan och riktas mot maskinen, benstöden, medicinerna, då tappar vi fokus.

Se den födande framför maskinen och låt henne ta den främsta plats i födandet som hon förtjänar.
När något avviker kan man sedan ta till den kunskap vi har för att främja födandet. Inte tvärtom.

Större enhet ger fler stora bristningar

Titta på den här bilden. Notera vilket sjukhus som har flest stora bristningar och vilket som har minst. 

Sen berättar jag för er att det sjukhus som enskilt handlägger allra flest förlossningar per år är Sös. På andra plats kommer Danderyd. 

I mitten med snarlik mängd födslar kommer Solna Stockholm och Huddinge. 

Minst antal har Södertälje. 

I perspektiv kan även sättas förlossningen i Norska Kristiansand som jag själv hade äran att arbeta för förra veckan. 

Ca 40 födslar per vecka och 1.2% stora bristningar. 

Alla är välkomna att dra sina egna slutsatser, men jag tycker statistiken inte kan bli mer tydlig. Små enheter med närvarande Barnmorska har bättre resultat. 

Efter att Södra BB och BB Sophia stängts då ökar nu varje enhet och blir större. 

Vad kommer hända med bristningsstatestiken? 

När skall kvinnors hälsa prioriteras? 

En hänvisning - flera platser back

I Dn den 30/5 kan man läsa om en mamma som tvingades föda sitt 4e barn på annan ort. När 4e barnet ville möta världen tidigare än beräknat fanns inga platser i Stockholm, efter 64 timmar blev det akut kejsarsnitt i Eskilstuna pga platsbrist. Ingen neoplats fanns.
Detta redan innan Bb Sophia hade stängt.

Det händer oftare än vad som syns i media att mammor hänvisas eller får vänta för länge hemma, att inget sjukhus kan ta emot, alla syns inte i media.
Vi som arbetar inom förlossningsvården ser detta och möts allt för ofta av att inte kunna ge det stöd vi önskar.

Vad som inte syns i Media är hur verkligheten ser ut när EN mamma hänvisas utanför länet.
Vi barnmorskor är nämligen fantastiska på att trolla med knäna. Det har vi många års erfarenhet av.
Vi tar in en födande till fast alla barnmorskor egentligen är upptagna, finns det bara ett rum.... Så får någon springa lite fortare.
Finns det ingen rum... Så kan man ibland ändå inte hänvisa en kvinna, tiden finns inte, hon kommer inte hinna fram och man tar in på en koll bara för o ha hoppet kvar om att hon inte är igång tillräckligt och att hon ska klara en resa till annan förlossning eller att en plats magiskt ska dyka uppen nyförlöst kunna flyttas på lite snabbare och ett rum expresstädas. Barn föds ibland tyvärr på platser under oplanerade förhållanden. I bilen på vägen in, på parkeringsplatsen, i hissen, i väntrummet, i mottagnings/undersökningsrummet, på chefens kontor, i kopieringsrummet... Nöden har ingen lag när barn vill ut. Då drar vi på oss ett par handskar och försöker hjälpa till där vi står.
Det syns inte i statistiken, alla dessa barn ser ut som om dom fötts tryggt på sjukhus så länge moderkakan kommit på sjukhuset. Men alla vi barnmorskor har själva varit med eller vet om födslar som varit oplanerat utanför förlossningsrummet, för det fanns inget alternativ.
Det är till denna extrema nivå det kan drivas inom Stockholms län innan en kvinna hänvisas utanför länsgränsen. Så när EN kvinna hänvisas utanför länet, då är det stor risk att det brinner i Stockholms förlossningsvård och fältsjukvård pågår. Trygghet och Säkerhet har kastats överbord tillsammans med raster, toabesök, reflektion och lugn. Istället har stressen klättrat över relingen tillsammans med magsår, huvudvärk, sömnlöshet, kissnödighet, hunger, oro och värk.

Som barnmorska känns det som en katastrof var gång en kvinna inte får föda sitt barn säkert och med trygg känsla.
Så till den grad att jag för stunden lämnat min barndomsdröm i Sverige. Jag känner att jag inte längre vill stå för den vård vi bedriver och min egen hälsa håller just nu inte för den arbetsmiljön.
För hur mycket jag än älskar att vara barnmorska så är det ett yrke och min egen hälsa och familj måste komma först.

Lösningen har blivit att jag nu liksom de födande mammorna får pendla, om än lite längre.
Jag tar flyget över till Norge.
Där möts jag av tron på kvinnors kraft, att man står upp för att bevara det naturliga utan onödiga ingrep, en arbetsmiljö som håller, det strävas efter one to one care med närvaro, att föda i vatten är inget konstigt och där ses det som självklart att jag ska hinna både äta och kissa under mitt arbetspass. Jordmors hantverk får utvecklas i samklang med evidensen. Jag känner hur jag får öppna min arbetsväska av verktyg med andning, akupunktur, närvaro, trygghet och kärleken till hantverket.
I gengäld ser jag tryggheten i familjens ögon under deras viktigaste ögonblick i livet.

Nya steg i arbetslivet förtjänar en ny skylt

Mina dagar som Barnmorska i Sverige blev inte som jag trott. 

Som Barnmorska på Södra BB öppnade sig en ny fantastisk värld.

När jag väl öppnat dörren känner jag att det blev svårt att gå till landstinget regi. Särskilt den här sommaren ...

Så med spända nyfikna steg vänder jag mig nu till vår granne Norge.

Nya steg som sig bör ska firas. Det gör jag genom att beställa en ny fin skylt från Skyltmax. http://skyltmax.se

Ska nog spana på ett par skor också ;)