Mitt i sommarens hetta föder kvinnor till svettiga barnmorskors
ångest över sommarsituationen.
En förmiddag på en förlossning i Stockholm
tvingas 14 par få beskedet, tyvärr, ni måste föda någon annan stans. Vi har
inte plats.
Samma förmiddag på en annan
avdelning är är luften vibrerrande av frustrationen i luften.
Stressen inom vården frammanar beslut som
alla inte är överens om. Någonstans måste den födande få plats, men till vilket
pris? Var i vården tummar vi för att få det att fungera? Vilka risker är vi villiga att ta?
Saknas det inte rum, så saknas det
personal. Tiden räcker inte till.
Nya Barnmorskor vågar inte stiga in över
tröskeln i förlossningsvården på sommaren då dom riskerar att få ta större
ansvar än dom är redo för och inte hinna få rätt stöd av erfarna kollegor.
Yrkeskategorier är inte överens om vad som
är god obstetrik. Tonen mellan Barnmorskors kamp för att se och värna det
friska mot obstetrikers kunskap om att vårda det sjuka hårdnar.
Bägge behövs, men i vårdsverige idag får
sammarbetet dom emellan stryka på foten när resurserna inte räcker till.
Vi har inte tid att värna om samarbete när
vården blöder.
Gång på gång får vi beskedet, fasten
tanken i bilen är gapande tom....
...Vi har inte tid att stanna och
tanka för vi måste ju köra vidare....
Att samarbete yrkeskategorier emellan kan
göra skillnad mellan hälsa, skada, liv och död i den akuta vården är
uppenbart. Likväl ägnas varje sommar åt brandsläckning av det akuta medans
personalen i rask tackt slits och nöts på lite till för att så småningom helt
resignera.
Vården blöder kompetens.
Kompetens som slits ut, sjukskrivs, lämnar
i frustration, ångest, sorg och vemod.
När skall vi förstå att olycksstatestiken
för vården ökar markant varje sommar och att det faktiskt kan förebyggas?
Vi barnmorskor skriker högt varje år för
att försöka värna om säkerheten för såväl våra patienter som vår egen ork och
förmåga att fortsätta.
Men gensvaret är detsamma.
Media försöker uppmärksamma, många
ansvariga vågar inte lyfta på locket utan gör difusa uttalanden om att det
kommer att fungera.
Fungera? hur då? till vilket pris? Vilka
skador?
Kalla fakta har nyligen presenterat ett
program som visar en extrem händelse inom vården.
Men vem vågar ge till uppdrag att ta reda
på vilka skador som ökar under sommaren? Vilket pris som verkligen står på
menyn för sommarvården?
Jag utmanar politiker och ansvariga att
våga ta reda på vad den äkta kostnaden är för kaoset varje sommar.
Hur många fler stora bristningar och
blödningar har vi under sommaren?
Hur många fler inom vården sjukskrivs?
Hur många fler barn behöver vård på Neo?
Hur många fler får problem med amning och
ankytning?
Hur många fler säger upp sig och byter
arbete efter sommaren?
Hur många fler får inte tillräckligt med stöd och behöver mer smärtlindring än dom önskat?
Hur många fler komplicerade förlossningar
uppstår på grund av underbemanning?
Hur många fler familjen tvingas hem innan
dom är redo för att rum saknas?
Hur många fler mammor lider i det tysta av
psykisk ohälsa under och efter födseln pga bristande stöd?
Listan kan göras lång. Vågar någon titta
på den statestiken?
Är min känsla helt fel? Jag hoppas det, men vågar någon ta reda på
sanningen?
Ibland undrar jag om jag inte borde ge mig in i politiken istället för att arbeta som Barnmorska. Mitt mål är att värna om födandes rätt till god och trygg vård. Men Barnmorskors händer är allt för ofta bakbundna.
Kalla fakta skrek högt om en familjs
tragedi när ett rum fullt av personal slet för att rädda mor och barn.
Vad händer när det istället saknas
personal och rummet ekar tomt, när ingen har tid, ingen hinner se risken och
faran?
Stressen har greppat sitt järngrepp om vården i sommarsverige och
den som får betala priset är medborgarna.
Kampen är för oss alla. Att få födas säkert borde vara en
självklarthet i dagens välfärdssverige, oavsett om man föds i Januari eller
Juli.
Bilen behöver tankas, även om det är hett i Juli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar