söndag 19 juli 2015

Jag är mer än ett huvud

Jag fick ett sms.
Hej NN, jag hoppas att du kan hjälpa oss på avd nrXX på söndag istället för YY (min arbetsplats) mvh/ Bemanningen.

Det känns inte som en fråga, utan som en information eller möjligen en uppmaning som jag förutsätts tycka är okej.

Jag har upprepade gånger sett kollegor utsättas för detta och det irriterar mig något galet.
Nu står jag här själv och vet inte vilken fot jag skall stå på i min frustration.
Jag har full förståelse för att det saknas folk och att man i vården har panik.
MEN!

1. Jag vet inte vart avd nr XX ligger.
Jag har arbetat på min nuvarande avdelning ett par månader och hittar knappt där.

2. Jag vet inte VAD vården innebär på den avdelningen.
Jag antar att det rör mitt ansvarsområde som Barnmorska, men det kan lika gärna vara antenatalvård som gyn, som bb-vård. Jag vet inte.

3. Jag hittar inte på avdelningen.
Eftersom jag aldrig varit där så vet jag inte vart saker finns.
Vilka akuta situationer kan jag stå inför och vad händer i en akut situation när min förmåga att ingripa tas i från mig. Vilka verktyg behöver jag och vart finns dom? Mediciner? Infarter? Blödningslåda? Syrgas? Droppställning? Barnbord? Hjärtstartare???

4. Vilka rutiner finns?
Vart sitter larmknappar? Vem är ansvarig, vilka jobbar jag med, vem kontaktar jag om något inträffar?

Är det friska färdigvårdade som väntar på att gå hem eller svårt sjuka patienter.
Varför behövs annars en specialistutbildad med dubbla legitimationer, 4,5 års högskolestudier, magisterexamen och flera års erfarenhet?
Vill man att personalen skall kunna göra ett bra arbete?
Under givna förutsättningar tas mycket av min vårdande förmåga ifrån mig när man tar ifrån mig mina verktyg. Jag må ha kunskap och utbildning, men det går ändå inte att koppla syrgas utan en syrgasmask lika lite som en snickare kan förväntas spika utan hammare.

Känner mig degraderad till ett huvud som skall stå på papper för att det skall se ut som om det finns kompetent personal.
Men om det skulle inträffa något så är det ändå min legitimation jag riskerar att bli av med.

Jag tycker det är ett regält systemfel när vi förväntas arbeta med vår profession, utvecklas tillsammans, hålla oss uppdaterade, kvalitetssäkra med gemensam träning för att bli ett tryggt team som kan ge en säker trygg vård. För att sedan i ett ögonblicks verk lånas ut till annan avdelning utan någon information mer än datum och tid.
När siffrorna efter sommaren samanställs så kan man titta och säga, jo men titta, det fanns personal....
Men det är oärliga siffror, dom säger inte vem som fanns, dom säger inte heller något om hur många som arbetat dubbla pass, skurit ner på sin semester, om personalen hunnnit äta, hur länge dom knipit för att det inte fanns tid att gå på toaletten eller hur personalen mår och såväl fysiska som känslomässiga förmågan att utföra en god vård under den pressen.

Jag skickade tillbaka tydligt besked om att jag inte vill gå på en avdelning jag inte känner då jag anser det vara för patientosäkert.
Det jag skall arbeta med vill jag kunna ta ansvar för och förväntar mig därför en ordentligt introduktion.
Det finns säkert dom som inte håller med mig, och menar att vi skall ställa upp för varandra, att det kommer gå utmärkt.
Som exempel brukar BB-hotellet vara något som anses friskt och där risken är låg att man behöver ingripa medicinskt.
Så lät det även till mig när jag första sommaren som nyfärdig Barnmorska fick det ansvaret utan introduktion.
Det va mindre roligt när jag en natt stod där helt själv med en nyförlöst mamma som plötsligt började blöda kraftigt samtidigt som hennes barn visade tecken på att ha svårt med andningen och jag inte visste vart något fanns. Med privat mobil i fickan fick jag hjälp den gången.
Den gången gick det bra, men jag lärde mig läxan. Jag vill inte ta ansvar utan att ha tillräckligt på fötterna.
Skall det till en förändring i vården måste vi våga säga NEJ!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar